Den arabiska våren var full av hopp. Araberna inledde kampen för sin rätt att själv styra sina egna angelägenheter, och västvärlden gav för första gången till synes öppenhjärtat stöd för ökad demokratisering i Mellanöstern. Men nu har våren blivit till höst och regnvädret har blivit vardagsmat. Det är naturligt och förväntat att det är problematiskt att arrangera val i Egypten när samma gamla militär fortfarande håller i spakarna, och stora problem väntar i Libyen med att reparera de skador och den splittring som inbördeskriget orsakat.
Inte heller är det en nyhet att västvärldens stöd för demokratisering fortsätter att besudlas av en gammal rädsla för islamister. Men ibland får man förvånas över hur motsägelsefulla målsättningar styr våra tankar. I Dagens Nyheter kunde man läsa idag att ”om islamisterna försvagas och den liberala oppositionen stärks är det goda nyheter för Egypten”. Och bara några rader därefter betonade man vikten av att militären måste lära sig att ”Egypten ska styras av folket”. Sunt förnuft säger att inte bara de liberala utan även islamisterna tillhör folket.
Men argumentet att det är ”oklart hur bröderna (islamisterna) skulle agera om de verkligen kom till makten” verkar rättfärdiga logiska missar och även resonemang på en stor svensk tidnings ledarsida som kan användas, och har använts, för att rättfärdiga direkt inblandning i andra länders inrikespolitik. Det låter inte bra att man omyndigförklarar ca 40 procent av den vuxna befolkningen i Arabländerna som röstar på islamisterna. Det är lätt att glömma att ca 90 procent av befolkningen i arabländerna är för demokrati, vilket kan betraktas som en hög siffra internationellt. Och när man får höra om det starka stödet för demokratin bland befolkningen blir den nästa frågan ”hur kan någon som anser demokratin vara ett bra styrsystem rösta på islamisterna?”
Man får bara hoppas att farhågorna är snabbt övergående. Att tänka sig demokrati utan 40 procent av befolkningen låter absurt, och hittills har det inte funnits tecken på att islamister och de liberala inte skulle kunna kompromissa. Tunisien har fått en islamistisk premiärminister och Libyens ledare säger öppet att Libyen kommer att bli en demokratisk islamisk stat. Men om och när det kommer att uppstår problem är islamismen inte alltid huvudproblemet. Istället tror jag att människors allmänna brist på erfarenhet om hur man lever i ett demokratiskt samhälle kommer att orsaka friktion.
I flera år försökte diktaturerna att skapa ordning i stabilitetens namn och västvärlden köpte detta argument så länge hotet från Sovjet kvarstod. Och sedan, efter kommunismens fall, lyckades de även sälja oss en hotbild där islamisterna var en central aktör. Detta innebar att man genom förtryck och genom att förbjuda meningsfull politisk aktivitet skapade ett folk som har en lång väg att gå i fråga om att lära sig hur ett anständigt politiskt samhälle fungerar.
Bland de sekteriska och klanstyrda intressen och den allmänna oförmåga att skapa tillit till makthavarna och myndigheterna, som diktaturerna lämnade efter sig, framstår islamisterna som den grupp människor som kommer att bära det stora ansvaret att inskola människorna i ett nytt politiskt tänkande bortom misstänksamhet och korruption. Anledningen är att islamisterna kanske är den grupp som har den bästa förmågan att lyckas med jobbet. Islamisterna hade under diktatur ofta en så hög moralisk ställning bland befolkningen att deras deltagande i demokratiskt valda regeringar kan minska misstankar om maktmissbruk idag. T.ex. Brödraskapet i Egypten var den enda reella opposition som vågade trotsa Mubaraks hot om tortyr och långa fängelsestraff. I dag framstår de därför med mycket "street credibility" i folkets ögon. Om de kommer att förvalta detta förtroende på ett bra sätt är naturligtvis en annan fråga.
Priset som västvärlden får betala för att ge folket makten är naturligtvis att araberna kan fatta beslut som går emot vad många i Sverige anser är bra beslut. Men nu när nya och kanske annorlunda demokratier håller på att födas är det viktigt att betona vikten av respekt mellan olika folkstyren. Om inte den respekt som vi lär oss att visa för oliktänkande inom inrikespolitiken också manifesterar sig i vår utrikespolitik eller på DN:s ledarsida kan man knappast påstå att de västerländska demokratierna är en bra förebild för de nya demokratierna i Mellanöstern.
