Vart är Hamas och Palestina på väg?

Det militära läget i Libyen tycks ha stagnerat. Saudiarabien har hjälpt till med att kväva demokratikraven i granstaten Bahrain i stabilitetens namn. Allt har inte gått enligt planerna för demokratiaktivisterna och frihetskämparna. 

Men den arabiska vårens svallvågor börjar få en effekt även i Israel.  Under revolten i Egypten var Israel orolig men relativt tyst. Att öppet stödja en diktator som Mubarak skulle inte ha sett så bra ut i världspressen. Men nu börjar oron i Tel Aviv växa mycket mer när även palestinierna hoppat på demokratiseringskälken. 

Palestiniernas tidigare försök på demokrati slutade med problem med korruption och ett blodigt inbördeskrig. När andra arabstater visade tecken på att skapa sina egna demokratier kände sig palestinierna  omkörda och deras inbördes bråk såg rätt barnsligt ut i jämförelse med den nationell enighet som Egyptier och Tunisier lyckats skapa. 

Hamas och den palestinska myndigheten planerar att skriva ett försoningsavtal nästa vecka och skapa en övergångsregering som ska förbereda val. Samtidigt lovar den nya regeringen i Egypten att inte dansa efter Israels visselpipa och kommer att öppna sin gräns mot Gaza. Allt detta bådar inte gått för Israel om det leder till ökade vapenleveranser till Gaza och om vapnen används till att skjuta på Israel.

Avigdor Liberman befarar att allt detta kommer att leda till ökade attacker och Ehud Barak säger att världssamfundet ska erkänna den nya regeringen bara om Hamas erkänner Israel. Men det finns några faktorer som ökar chansen att Hamas kan föra en mer ödmjuk politik än förut.  

För det första har Muslimska brödraskapet i Egypten visat att en religiös organisation kan skapa ett parti som inte strävar efter en teokrati. För det andra finns det en ambition att utropa Palestina till en självständig stat i september. Om Hamas är med in en övergångsregering som söker erkännande för denna stat från världssamfundet har de inget intresse att framstå som de skoningslösa terrorister som Israel har målat upp dem. Även om majoriteten av staterna i FN är säkert beredda att erkänna Palestina är loppet inte helt avgjort eftersom även EU, som har traditionellt varit mer palestinavänlig än USA, är fortfarande splittrad i frågan.

Oavsett vad som kommer att hända så har palestinierna förlorat sin framstående roll som Mellanösterns frihetskämpar när fler libyer, Syrier och Yemeniter dagligen dör för sin frihet. Egypten och Tunisier har dessutom redan kört om palestinierna som i sin dumhet hamnade i ett inbördeskrig och ödslade sin chans att etablera nationell enighet för att demokratisera landet.

Men idag finns det åtminstone en chans att man växer upp, försöker att reparera skadorna och strävar efter en bättre framtid. Om Egypten  öppnar gränsen för handel återstår att bevisa att det inte missbrukas för attacker mot Israel. Och om Hamas ingår i en övergångsregering återstår att bevisa att de kan bli lika moderata som Muslimska brödraskapet kanske är på väg att bli.