Tack gode Gud för nationalismen?

Revolutionen strider framåt men de förtryckta araberna saknar ledargestalter a la Che Guevara. Och det är oklart hur detta tomrum kommer att fyllas. Många västmakter och Israel fruktar naturligtvis att militanta islamister kommer att spela åtminstone en betydande roll, om de inte ta över all makt, i de nya befriade arabstaterna.

Men denna fruktan är inte helt grundad. Visserligen har Muslimska brödraskapet varit den mest betydelsefulla oppositionsgruppen i Egypten men opinionsundersökningar visar att stödet är långt ifrån att de skulle kunna styra ensamma. Den faktor som borde göra västmakterna lugnare är den nationalism som vuxit starkare under åren, nästan i smyg.

När arabstaterna skapades som konstgjorda konstruktioner ur Ottomanska imperiets aska var härskarna, oavsett om de var kungar eller panarabister, också tvungna att skapa lokal nationalism för att legitimera sin egen existens. Kungarna i till exempel Egypten, Syrien och Irak misslyckades med detta och ersattes med revolutionära diktaturer. Men även diktaturer verkar en efter en gå samma öde till mötes.

Trotts hänvisningar till konflikten med Israel som en enande faktor, som skulle skapa nationella känslor för att folk ska acceptera diktaturernas hårdhänta styre, faller även de nya envåldshärskarna. Israel kan inte längre fungera som en ursäkt för eviga undantagstillstånd, och inte ens överdrivna hotbilder från Al-Qaida kan längre rättfärdiga diktaturers existens och förtryck av befolkningen i säkerhetens och ordningens namn. När Khaddafi idag säger att rebellerna är ett hopkok av Al-Qaida och kriminella är det bara skrattretande.

Men vad är risken att militanta islamister kommer att få makten? Egyptierna har visserligen haft mycket respekt för islamisternas offervilja då de utsatts för tortyr och död. De har också varit tacksamma för det sociala stödverksamhet som speciellt Muslimska brödraskapet drivit för att hjälpa de fattiga och förtryckta. Men nationalistiska känslor bland både islamister och de andra egyptierna är för starka för att islamismen skulle bli en ledstjärna för Egypten på samma sätt som hände i Iran 1979.

Trotts diktaturernas försök att hänvisa till nationalisms för att till synes avvärja externa hot och legitimera sitt styre har de skjutit sig själva i benet med nationalism. Idag är det just nationalism som driver många rebeller då de synat diktatorernas bluff. Demonstranterna har tagit över den nationella symboliken, inklusive flaggan, och använder dess enande kraft framgångsrikt mot envåldshärskarna.

Men västmakterna har ett intresse att övergången till demokratin ska gå snabbt. Speciellt Jemen ligger i farozonen där det förekommer drabbningar mellan regeringsstyrkor och militanta islamister i staden Jaar i söder. Erfarenheten från Iran visar att om det inte snabbt uppstår stabilitet ur kaoset minskar nationalismens enande kraft och folk söker nya lösningar. Då kan även militant islamism få en framträdande roll då dess legitimitet ökar under oroliga tider.

Vad ska västmakterna då göra? Ge tyngre vapen till rebellerna i Libyen. De avancerar västerut men närmar sig områden där Khaddafi fortfarande har ett fotfäste. Om ett långvarigt inbördeskrig uppstår kommer situationen att likna Irak och Afghanistan.

I Afghanistan dök talibanerna upp mitt i inbördeskriget och i mångas ögon lyckades skapa stabilitet i ett land som övergivits av USA mitt i kaoset efter att Washington hade skickat vapen till rebellerna för att störta den kommunistiska regimen. I Irak dök Al-Qaida upp efter att USA hade invaderat landet och inte lyckats stabilisera läget.

Demokrati och nationalism går idag hand i hand men låt inte kaoset vara för länge. Då söker sig folk till vem som helst, även en ny envåldshärskare, för att få litet lugn och ro. Låt inte Bin Ladin få en chans att bli en ny Che Guevara.