Jag har senast skrivit några inlägg om Egypten och terrorism och visserligen är de viktiga ämnen. Men även andra sakfrågor är intressanta och är värda reflektion. Frågan om mångäktenskap blir lätt en synnerligen intressant exercis i textanalys för åtminstone de muslimer som lever i västvärlden .
Det är välbekant att det står i Koranen att män får ha fyra fruar. ”…tag då [andra] kvinnor som är tillåtna för er till hustrur - två eller tre eller fyra…” (4:3). Med stöd i denna text och ett antal muntligt överförda traditioner menar de flesta att denna är en klar regel bortom tvekan.
Men andra muslimer hänvisar till den text som följer i direkt anslutning: ”men [begränsa er till] en enda om ni inte tror er om att kunna behandla dem alla lika…” (4:3). Och om man lägger till en vers till, ”Det är inte möjligt för er att ge era hustrur lika behandling i allt, hur uppriktigt ni än önskar det” (4:129), så blir det möjligt att dra slutsatsen att Koranen egentligen i praktiken förbjuder mångäktenskap.
Mellan dessa två ytterligheter finns naturligtvis åsikter om att de sistnämnda verserna endast begränsar mångäktenskapet till ett sällsynt tillåtet undantag, Mubah. Men, textanalyser i all ära, åtminstone det osäkra tolkningsläget borde uppmuntra muslimer att komplettera sin slutsatsdragning med en mer samhällsvetenskaplig analys.
Jag är ingen skriftlärd men som samhällsvetare har jag inte kunnat undgå att se hur inte bara utbredningen av polygami men också hur den praktiseras varierar mycket i den islamiska världen. Denna variation borde vara betydelsefull för vår förståelse av när och hur polygami kan fungera, eller inte fungera. Låt mig illustrera med två anekdoter från TV som alla har tillgång till.
I dokumentären ”Bröllopsfotografen” som handlar om beduiner i Israel är det uppenbart att de kvinnor vars liv följs av en reporter inte gillar mångäktenskap. Antingen utnyttjar män sin möjlighet att gifta sig med flera för nöjets skull eller så är deras handlande styrt av klanens och familjens traditioner. Kvinnorna i sin tur verkar inte ha någon praktisk möjlighet till skilsmässa som islam borde garantera dem. Kanske är det samhällsnormerna eller ekonomiska problem som hindrar dem från att skilja sig om mannen gifter sig med en annan.
I en annan dokumentär, vars namn jag inte längre minns, undrade reportern vad en afrikansk kvinna tyckte om att hennes man har en annan fru. Kvinnan svarade då lika undrande ”vem skulle jag annars prata med hemma på gården?”
Visserligen skulle någon kunna mena att hon var så hjärntvättad att hon inte visste om ett bättre liv. Men kanske där ligger nyckeln till svaret. Jag kan förstå månggifte under vissa omständigheter. För det första måste kvinnorna uppleva att de vill leva i polygami. Det händer sällan i samhällen där alternativa livsstilar erbjuds som normgivande eller där män har börjat missbruka polygami.
För det andra räcker det inte att islam garanterar en teoretisk möjlighet till skilsmässa. Samhällets normer och ekonomiska möjligheter ska också göra detta till en praktisk möjlighet så att ingen kvinna känner sig fast i ett oönskat förhållande.
Med tanke på hur arabsamhället såg ut före Mohammeds tid (ingen gräns på antalet fruar!) och hur Koranen har formulerat sig i frågan så ter det sig som att islam accepterade månggifte men begränsade dess omfattning till ”bara” fyra fruar för att minska risken för skadliga effekter. Men om samhället och dess normer gör det svårt för kvinnor att se denna institution som frivillig blir det svårt att se den som förenlig med islam.
Folk frågar ibland vad islam säger som om det fanns någon fast företeelse vid samma namn. Det mest naturliga svaret blir då att det som islam säger beror på hur vi har format vårt samhälle. Och även då har vi bara åsikter, ingen total visshet, om vad islam säger. Inte alla människor klara av osäkerhet då de flesta tror att religioner ska ge klara svar på alla stora och små frågor. Att acceptera osäkerhet ökar behovet av ansvarsfullt beteende och en varsam attityd när det gäller att utrycka sina åsikter.
Fundamentalister drömmer om en värld där det finns klara svar. Därför uttrycker de inte sina åsikter varsamt och är i värsta fall är redo att dö för att skapa sin utopi. Men det går inte att återskapa exakt samma samhällsförhållanden som rådde förut. Därför kan en läsning av Koraren utan att ta hänsyn till de rådande omständigheterna eller de islamiska samhällens långa historia urarta till en dystopi.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar