Om vi har tur så kommer vi att bevittna hur protesterna i Egypten ska förstärkas i dag efter fredagsbönen och leda till sist till verkliga politiska förändringar. Regeringen var återhållsam i början då protesterna verkade sprida sig som ofrånkomliga svallvågor från Tunisien till flera andra arabländer. Låt människorna ventilera sin ilska och låt oss inte överreagera då världens ögon är på oss, tänkte man i Kairo. Men nu börjar de se ett riktigt hot mot Mubaraks styre. Polisen har börjat använda mer våld och bara några minuter sedan verkade internettrafiken i Egypten ha stängts.
För att blidka massorna startade Ghaddafis Libyen nyss en jättelik fond som syftar till att förse de fattiga med bostäder och subventionera maten. Egypten har inte lika stora oljeinkomster och har inte råd med liknande åtgärder. Egypten är istället beroende av pengaflöden från väst. Både de pengar som turisterna lämnar efter sig och de gåvor som USA skickar för att bedyra sin vänskap med Mubarak utgör en avgörande del av budjeten.
Problemet för Mubarak är nu att ökande protester kan hota turistnäringen och skatteintäkterna. Men om han slår ned protesterna för hårdhänt så kommer Barak Obama att vara under press att stänga av mjölkkranen pga. alltför uppenbara brott mot mänskliga rättigheter.
Förut kunde Mubarak’s företrädare rättfärdiga bristen på demokrati med en hänvisning till det nästan permanenta krigstillståndet med Israel. Mubarak fick ett liknade svepskäl 2001 då hotet från terrorister och radikal islam kunde rättfärdiga ett undantagstillstånd där tortyr och avsaknaden av politiska rättigheter var vardagsmat.
Skillnaden mellan Mubarak och hans företrädare är dock att krigen mot Israel kunde användas också som en orsak till varför landets ekonomi inte växte och de flesta fick leva i misär. Men kriget mot terrorism är inte en lika övertygande förklaring och därför har oron pyrt under ytan mer än tidigare.
USA har sagt att de anser att Mubarakregimen är stabil. Vad annat kan man säga till ett strategiskt viktigt land när man inte vet vad som kommer att hända? USA kommer inte att spela någon stor roll i händelseförloppet. Washington är för bunden till Mubarak för att vilja hjälpa proteströrelsen. Men man vill inte heller framstå som de antidemokratiska härskarnas skyddsängel. Diplomatisk försiktighet från amerikanarnas sida blir då bara ett finare ord för handlingsförlamning.
Händelserna i Tunisien är mindre skrämmande för USA då islamisterna inte har spelat en viktig roll där. Men i Egypten är det Muslimska Brödraskapet den enda oppositionskraft som överlevt regimens våldsamma politik. Däremot kan Muhammed alBaradei bli en stark sekulär faktor efter att ha i anlänt till Egypten igår.
Brödraskapet äger gräsrötterna och har en organisationen som kan mobiliseras på kort varsel. alBaradei har kanske inte en karismatisk personlighet men han är eftertraktad av många som en ny politisk kändis som kan bli en viktig frontfigur för protesterna.
Vem bryr sig om Tunisien blir en demokrati, tänker man i maktens korridorer. Men Egypten spelar i en annan liga, och omvälvande händelser där skulle skicka så kraftiga efterskalv genom Mellanöstern att inget skulle vara sig likt längre. Och det viktigaste är då oron över vem som skulle kunna garantera stadiga leveranser av olja och bensin till våra bensinstationer. Har vi tur så forsätter oljan att flöda till rimlig peng. Har vi tur så blir flera länder i Mellanöstern demokratier. Och har vi ännu mer tur så kan man även kombinera demokratisering och billig bensin. Vi vill ju ha båda.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar