Var finns de folkkära muslimerna?

Terrordådet i Stockholm har väckt starka känslor. Ulf Nilson skriver att islam hotar att ta över Sverige med dess värderingar: ”Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer. Kort sagt: vi befinner oss i krig”.

Andreas Carlgren skriver i sin tur en intressant artikel där han hänvisar till Koranen för att visa att islam inte är en våldsbejakande religion. Han menar att Sverige har slagit vakt om yttrandefriheten men svenskarnas okunnighet om islam ger dem inte förmågan att ”avslöja Lars Vilks förlöjligande av Muhammed som ett led i en kolonialistisk, rasistisk tradition”.

Jag tror inte att det finns mycket oväntat med den här debatten där många känner sig hotade av nya människor som flyttad in. Inte för länge sedan fanns det kraftiga protester i Papua Nya Guinea då många tyckte att de kineser som bor där hotar landets kultur.

Om av någon anledning europeiska kristna eller ateister, t.ex. svenskar, hade behövt emigrera i stora mängder till muslimska länder så skulle samma debatt och problem ha uppstått även där. Det verkar vara vanligt att alla kraftiga och spridande kulturer som den västerländska och på vissa ställen även den kinesiska betraktas som ett hot.

Därför känns alla dessa klagomål om islam som ett hot mot Sverige som rätt banala uttryck för beklagliga universella tendenser. Det är också glädjande att några svenskar har tagit upp kampen för att försvara muslimer. Men kampen om islam ska föras främst inom islam eftersom Carlgrens korantolkningar kan bli ointressanta för muslimerna då han inte är muslim.

Om det handlar an universella tendenser, finns det då någon utväg? Man kan skriva hur mycket om integrationspolitik som helst men jag tror att ett sätt att bli av med problemet skulle vara att en eller flera muslimer blir folkkära i Sverige. Oftast är det artister och idrottsmän som lättast blir folkkära.

När det gäller muslimer i Sverige så är det knappast någon som har kommit i närheten av Mohammed Alis status i USA. Och det faktum att han status i USA inte verkar ha hjälpt de amerikanska muslimerna låter inte lovande. Kanske är problemet inte muslimerna utan en blandning av etnicitet och religion. Mohammed Ali ser inte ut som den genomsnittlige muslimen. D.v.s. Sverige behöver en folkkär arabmuslim då det onda i islam ofta hänger ihop med bilden av den onda araben.

Även om man är rädd för att muslimer ska spränga sig på bussen eller tåget så är det arabansikten som man letar efter i praktiken när man stiger på. Det finns en tragikomisk anekdot för att bevisa poängen: när ett antal kristna araber hade samlats för att delta i protesterna mot bygget av en moské i New York, vände sig några ”vita” demonstranter mot dessa kristna araber i tron att de är muslimer. Till sist fick de räddas av polisen.

Vad har Sverige då att erbjuda när det gäller folkkära muslimer? Mustafa Mohamed har valts till årets svenska löpare och redan fått ett svenskt smeknamn ”Musse”. Darin kom långt i Idol och har en lovande karriär inom musikindustrin. ”Tyvärr” är de inte araber och tyvärr kopplar man inte ihop dem med muslimer. Men det är en bra början.




http://www.newsmill.se/artikel/2010/12/15/okunnig-kulturelit-avsl-jar-inte-rasismen-mot-muslimer

http://www.expressen.se/kronikorer/ulfnilson/1.2253836/ulf-nilson-ingen-risk-att-de-militanta-muslimerna-lyckas-i-sin-avsikt

http://www.vk.se/Article.jsp?article=27910

Omyndiga muslimer eller vem ska föra deras talan?

Broderskapsrörelsens ledare Peter Weiderud skriver i Expressen att det svenska samhället inte tagit tillräckligt avstånd från Lars Vilks karikatyrer. Och det har han rätt i. Det har säkert varit många som, trots sitt försvar av yttrandefriheten, innerst inne känt att det som Vilks höll på med inte är rätt enligt några moraliska standarder. 

Som Weiderud skriver så finns det i många andra samhällen ingen förståelse för att folk förolämpar religioner och religionsutövare i frihetens namn. Det beror inte bara på att dessa samhällen ofta är styrda av gamla normer om rätt och fel som härstammar från religioner. Många av dessa samhällen är dessutom medvetna om att sådana förolämpningar kan utmynna i allvarliga samhällskonflikter då de band som håller samhällsgrupperna samman ofta är sköra.

Till exempel i Irak och Libanon är det sunt förnuft att inte bråka med och förolämpa människor som tillhör andra religioner eller etniciteter. Bara de som vill att landet och demokratin ska kollapsa håller på med sådant. I Sverige tar man samhällsfreden allt för givet och man har blivit bortskämd då man kan göra alltför många saker som påverkar andra människor negativt om man bara hänvisar till individens frihet.

Det är inget fel med friheten. Även muslimer tror på friheten då det står klart och tydligt i Koranen att det inte finns något tvång i religionen. Men friheten måste kopplas ihop med ansvar. Problemet med det svenska samhället är att både barn och även vuxna lär sig numera att i mindre utsträckning ta ansvar för sina handlingar.

Dennis Töllborg, professor i juridik, skriver i sin bok ”Bli inte blåst!” att det har skett en allvarlig värdeförändring i det svenska samhället då man inte längre anses behöva ta ansvar för ens gärningar:

”Det är en inställning till andra människor, och till personligt ansvar, som eroderar de sociala normer som håller oss samman. Normen att man ska ta hänsyn till andra och ta ansvar för vad man nu en gång ställer till med – att helt enkelt sätta andra framför sig – har ersatts…” (s. 3-4).

Om det bara handlade om individens eget liv så skulle det inte spela så stor roll. Från ett liberalt perspektiv spelar det kanske inte så stor roll vad man har för moralsyn, men även liberaler borde bry sig om att samhället håller ihop och är ett trevligt ställe att bo i för oss alla.

Jag menar inte risken för att drabbas av våldsdåd och terrorism ska nu plötsligt få oss att bry oss mindre om individens friheter.  Men det är extremt viktigt att bry sig om att man har ett fungerande samhälle där alla känner sig delaktiga och uppskattade.  Problemet är att många muslimer kände sig mobbade inte bara av Vilks men även också av de svenskar som inte verkade visa någon förståelse för deras känslor.  När friheten blir skadligt för samhällets sammanhållning, har den som princip mindre värde.

Det finns dock en punkt där jag gärna tar avstånd från vad Weiderud skriver. Han menar att förmodligen har en stor majoritet av muslimer känt sig kränkta. Det låter som en överdrift då inte alla muslimer orkar bry sig om vad Vilks ritar. De flesta skulle inte ens ha fått veta om publiceringen eller reagerat om inte några högljudda muslimer börjat klaga och argumentera att något måste göras. Det finns muslimer som är aktiva i sådana frågor och en majoritet som är mindre aktiv. De som är aktiva försöker att mobilisera majoriteten genom att argumentera för dem och det svenska samhället att något så hemskt har hänt att man ska kontinuerligt uppmärksamma Vilks.

Visserligen var publiceringen av karikatyrerna en dålig sak och visar på de inblandades låga moralsyn. Men många muslimer skulle aldrig ha brytt sig om det som hände om inte de mer aktiva hade högljutt sagt att något måste göras. Det som var bra med deras klagan var att visa på hur lågt det svenska samhället har sjunkit moraliskt, men nackdelen blev att många muslimer började känna att de måste känna sig kränkta.

Det bästa skulle varit att ingen hade publicerat karikatyrerna. Det näst bästa skulle varit att ingen ens hade pratat eller skrivit om dem.  Nu antyder Weiderud att majoriteten av svenska muslimer är en folkgrupp som inte kan försvara sig mot resten av det grymma liberala samhället där yttrandefriheten ibland ställer till med problem som andra svenskar kan handskas med. Problemet är att man då nästintill omyndigförklarar de svenska muslimerna. Majoriteten av muslimerna hamnar då i kläm mellan de mer aktiva muslimerna och det svenska samhället. Den ena ställe krav på att agera och den andra säger att de inte kan agera korrekt när de väl agera. 

Istället borde man, efter att ha ställt större moraliska krav på det svenska samhället, också ställa större krav på muslimerna. I många muslimska sammanhang är det nämligen de strängare rösterna och tolkningarna som får mest utrymme. Och det är ingen positiv utveckling. Om svenskarna ska lära sig att det inte är ok att skada andra och splittra samhället genom onödiga smädelser, ska muslimerna också lära sig att höja sin röst mot dem som vill diktera för andra hur de ska tänka och agera.

I många sociala sammanhang har säkert en del ”vanliga” muslimer stött på ett stort antal konstiga idéer och tankar som inte borde se dagens ljus. I sin passivitet och foglighet hindrar dessa mainstream muslimer islam från att bli en positiv kraft i det svenska samhället pga. att man låter de radikala och klagande krafterna härja för fritt. Resultatet är att muslimerna som en grupp omyndigförklaras som om de kom från en främmande planet utan möjlighet att kunna visa vägen för resten av Sverige. Om islam som religion ska spela en positiv och konstruktiv roll i Sverige är det dags för majoriteten av muslimerna att föra sin egen talan.

Vem är den känslomässiga terroristen?

Jag skrev i mitt förra inlägg om ”den känslomässiga terroristen”. Vem är han och varför vill han (eller hon) ta till våld mot civila? Det är svårt att uttala sig om gårdagens gärningsman. Vad vi vet om honom är att hans far är halv kurd, halv arab från Irak, om modern kommer från Chechenien. Fadern var med i Saddam Husseins Baath-parti och därmed fick han förmodligen ingen religiös uppväxt i stil med många talibaner i Pakistan.

Men, som jag skrev igår, så är det samtidigt utmärkande att den nya generationen terrorister kan radikaliseras snabbt oavsett tidigare sociala, religiösa eller ideologiska status. Huvudfaktorn är att de utsätts för en känslomässigt tilltalande världsbild av en duktig demagog.

Även om terroristorganisationernas ledare kan ha upprättandet av en islamisk stat som sin drivkraft, är många av de snabbradikaliserade mer känslomässigt beroende av något annat.

De flesta muslimerna anser att speciellt USA och Israel inte har behandlat den islamiska världen väl då Palestina fortfarande är ockuperat och man stödjer diktaturer i Mellanöstern. Men detta räcker inte till att skapa en terrorist. Däremot är situationen allvarlig om en person som söker mening i sin tillvaro och är lättpåverkad blir övertygad om att det är hans eller hennes uppgift och plikt att hämnas alla orättvisor med mera våld.

Den känslomässiga terroristen är inte en klassisk vänsterterrorist som är ideologiskt styrd och aktivt försöker att skapa en ny världsordning. Även vänsterterrorister kan drivas att döda för att hämnas sina döda kamrater, men för den känslomässige terroristen är hämnd huvudverksamheten. Han vill hämnas alla de döda som västvärldens militära inblandning i muslimska länder har orsakat. Hon vill upprätta profetens och islams ära då någon skymfar den i en karikatyr.

Det hela påminner mer om klantänkande från en annan tidsålder än religion. De flesta har förhoppningsvis redan lärt sig att hedersmord inte har något med traditionell islam att göra, att man hänvisar till religion som en dålig ursäkt för mordiskt beteende. Men för att bättre bekämpa den känslomässiga terroristen måste samma insikt styra även vår förståelse av den muslimske terroristen.

Han är muslim men drivs inte längre av traditionella religiösa värderingar, inte heller av vanlig rational choice logik. Men just på grund av att det är ära och hämnd som han har i kikaren så måste motåtgärderna bli likadana. Äran och hämnden måste ersättas med mer positiva och konstruktiva känslor.

Problemet är att man förstår hur hedersmördare fungerar, och man satsar på att locka unga människor tillbaka från organiserad brottslighet genom att erbjuda bra argument och en mer positiv världsbild i gengäld. Men idag förstår inte samhället tillräckligt bra den radikaliseringsprocess som några muslimer utsätts för på internet eller i samtal med effektiva demagoger. Inte eller har samhället satsat på att ersätta demagogernas argument med en alternativ världsbild.

Det är lätt för Reinfeld att säga att man ska lita på demokratin och det är lockande från ett liberalt perspektiv att anta att det allmänna inte ska blanda sig i religiösa angelegenheter – om någon radikaliseras så är det SÄPOs uppgift att ta hand om det. Med det löser inte grundproblemet.

Det bästa sättet att hindra terrorattacker i Sverige är att satsa på de ”vanliga” muslimerna. De kanske inte har samma ork och tid för att propagera en mer konstruktiv världsbild som skulle ersätta de mordiska demagogernas destruktivare alternativ. Och det räcker inte med ett par imamer som bryr sig och nämner i fredagspredikan att terrorism är av ondo. Det krävs mer omfattande satsningar och projekt.

Staten och kommunerna ska inte känna sig blyga. Islam och muslimerna är en del av Sverige och kan inte lämnas ensamma för att bekämpa radikal islam utan tillräckliga resurser. Risken finns att ”den känslomässige terroristen” annars får övertaget.

Den svenska upplagan av känslomässiga terrorister

Terrorismen har kommit till Sverige. Det verkar kanske litet överdrivet att säga så då gärningsmannen enbart lyckades döda sig själv. Men attentatet var egentligen den perfekta attacken om man ska följa de klassiska manualerna: maximera mängden skräck i förhållande till antalet döda, agera rationellt genom att överväga om skadan av att förlora stöd i allmänhetens ögon är mindre än den förväntade nyttan av att skada civila. T.ex. PLO kalkylerade tidigare att den förväntade nyttan av att dra allmänhetens uppmärksamhet till palestiniernas predikament var värd den möjliga skadan.

De senaste åren har vissa analytiker menat att den nya typen av terrorism avviker från denna bild av mer restriktiv våldsanvändning och är mer spektakulär i och med att den söker att maximera antalet döda. Och på sätt passar även dagens gärningsman in i bilden eftersom så kunde ha blivit fallet om det tekniska hade fungerat bättre.

Han tillhör uppenbarligen generation 2001 som agerar mer känslomässigt än kalkylerande. För dem är en någorlunda realistisk målsättning mindre viktig än att sträva efter att rätta till det som man ser som världens orättvisor. Även vissa tolkningar av islamisk jihad bidrar till det hela genom att anbefalla krigsföring även när det inte finns någon chans att lyckas.

Men sorligt nog har terroristernas förståelse av den legitima defensiva krigsföringen blivit synnerligen skev. Det beror antagligen just på att de agerar mer känslomässigt än rationellt kalkylerande. Varken målsättningarna eller metoderna är realistiska. Det hela avspeglas i den mycket kortare radikaliseringsprocessen som utmärker generation 2001.

Om många tidigare terrorister så att säga ”mognade” sakta och därmed var mer ”medvetna” om sina gärningar och kunde även lättare upptäckas av myndigheterna, så radikaliseras de nya gärningsmännen mycket snabbare. Inom ett halvår kan en helt till synes vanlig människa irra runt med sprängmedel runt midjan. Det enda som krävs är en olycklig blandning av personlighet, yttre omständigheter och ideologisk påverkan.

Terroristerna har funnits här länge. Men det som börjar utmärka den nya generationen terrorister eller dess hejaklack är att de är numera ofta uppvuxna i Sverige. Antagligen hade även dagens gärningsman flyttat till Sverige som bara tioåring. Därför är terroristerna inget yttre hot. Bara terrorismen som ideologi är en importvara. Men även den håller på att bli mer och mer en inhemsk produkt då dess demagoger håller på att finslipa sin argumentation och sitt sätt att rekrytera för de svenska förhållandena.

Erfarenheterna visar att det inte finns någon typisk gärningsmannaprofil vad gäller etnicitet, ålder eller utbildningsnivå. Det är lätt att känslomässigt påstå att det är muslimerna i allmänhet som är problemet. Men i verkligheten är det bara de svenska muslimerna som kan förhindra eller markant minska risken för att det blir alvarligare attacker i framtiden. Bara de, inte SÄPO, besitter den nödvändiga kunskapen och verktygen för uppgiften. Frågan är bara om deras insikter i radikaliseringsprocesser någonsin kommer att förvandlas till konkreta verktyg. Och det i sin tur beror på om Sverige vill gå den amerikanska vägen och satsa allt på att skapa en säkerhetsstat eller att satsa mer på svenskarna, dvs. även muslimerna.