Omyndiga muslimer eller vem ska föra deras talan?

Broderskapsrörelsens ledare Peter Weiderud skriver i Expressen att det svenska samhället inte tagit tillräckligt avstånd från Lars Vilks karikatyrer. Och det har han rätt i. Det har säkert varit många som, trots sitt försvar av yttrandefriheten, innerst inne känt att det som Vilks höll på med inte är rätt enligt några moraliska standarder. 

Som Weiderud skriver så finns det i många andra samhällen ingen förståelse för att folk förolämpar religioner och religionsutövare i frihetens namn. Det beror inte bara på att dessa samhällen ofta är styrda av gamla normer om rätt och fel som härstammar från religioner. Många av dessa samhällen är dessutom medvetna om att sådana förolämpningar kan utmynna i allvarliga samhällskonflikter då de band som håller samhällsgrupperna samman ofta är sköra.

Till exempel i Irak och Libanon är det sunt förnuft att inte bråka med och förolämpa människor som tillhör andra religioner eller etniciteter. Bara de som vill att landet och demokratin ska kollapsa håller på med sådant. I Sverige tar man samhällsfreden allt för givet och man har blivit bortskämd då man kan göra alltför många saker som påverkar andra människor negativt om man bara hänvisar till individens frihet.

Det är inget fel med friheten. Även muslimer tror på friheten då det står klart och tydligt i Koranen att det inte finns något tvång i religionen. Men friheten måste kopplas ihop med ansvar. Problemet med det svenska samhället är att både barn och även vuxna lär sig numera att i mindre utsträckning ta ansvar för sina handlingar.

Dennis Töllborg, professor i juridik, skriver i sin bok ”Bli inte blåst!” att det har skett en allvarlig värdeförändring i det svenska samhället då man inte längre anses behöva ta ansvar för ens gärningar:

”Det är en inställning till andra människor, och till personligt ansvar, som eroderar de sociala normer som håller oss samman. Normen att man ska ta hänsyn till andra och ta ansvar för vad man nu en gång ställer till med – att helt enkelt sätta andra framför sig – har ersatts…” (s. 3-4).

Om det bara handlade om individens eget liv så skulle det inte spela så stor roll. Från ett liberalt perspektiv spelar det kanske inte så stor roll vad man har för moralsyn, men även liberaler borde bry sig om att samhället håller ihop och är ett trevligt ställe att bo i för oss alla.

Jag menar inte risken för att drabbas av våldsdåd och terrorism ska nu plötsligt få oss att bry oss mindre om individens friheter.  Men det är extremt viktigt att bry sig om att man har ett fungerande samhälle där alla känner sig delaktiga och uppskattade.  Problemet är att många muslimer kände sig mobbade inte bara av Vilks men även också av de svenskar som inte verkade visa någon förståelse för deras känslor.  När friheten blir skadligt för samhällets sammanhållning, har den som princip mindre värde.

Det finns dock en punkt där jag gärna tar avstånd från vad Weiderud skriver. Han menar att förmodligen har en stor majoritet av muslimer känt sig kränkta. Det låter som en överdrift då inte alla muslimer orkar bry sig om vad Vilks ritar. De flesta skulle inte ens ha fått veta om publiceringen eller reagerat om inte några högljudda muslimer börjat klaga och argumentera att något måste göras. Det finns muslimer som är aktiva i sådana frågor och en majoritet som är mindre aktiv. De som är aktiva försöker att mobilisera majoriteten genom att argumentera för dem och det svenska samhället att något så hemskt har hänt att man ska kontinuerligt uppmärksamma Vilks.

Visserligen var publiceringen av karikatyrerna en dålig sak och visar på de inblandades låga moralsyn. Men många muslimer skulle aldrig ha brytt sig om det som hände om inte de mer aktiva hade högljutt sagt att något måste göras. Det som var bra med deras klagan var att visa på hur lågt det svenska samhället har sjunkit moraliskt, men nackdelen blev att många muslimer började känna att de måste känna sig kränkta.

Det bästa skulle varit att ingen hade publicerat karikatyrerna. Det näst bästa skulle varit att ingen ens hade pratat eller skrivit om dem.  Nu antyder Weiderud att majoriteten av svenska muslimer är en folkgrupp som inte kan försvara sig mot resten av det grymma liberala samhället där yttrandefriheten ibland ställer till med problem som andra svenskar kan handskas med. Problemet är att man då nästintill omyndigförklarar de svenska muslimerna. Majoriteten av muslimerna hamnar då i kläm mellan de mer aktiva muslimerna och det svenska samhället. Den ena ställe krav på att agera och den andra säger att de inte kan agera korrekt när de väl agera. 

Istället borde man, efter att ha ställt större moraliska krav på det svenska samhället, också ställa större krav på muslimerna. I många muslimska sammanhang är det nämligen de strängare rösterna och tolkningarna som får mest utrymme. Och det är ingen positiv utveckling. Om svenskarna ska lära sig att det inte är ok att skada andra och splittra samhället genom onödiga smädelser, ska muslimerna också lära sig att höja sin röst mot dem som vill diktera för andra hur de ska tänka och agera.

I många sociala sammanhang har säkert en del ”vanliga” muslimer stött på ett stort antal konstiga idéer och tankar som inte borde se dagens ljus. I sin passivitet och foglighet hindrar dessa mainstream muslimer islam från att bli en positiv kraft i det svenska samhället pga. att man låter de radikala och klagande krafterna härja för fritt. Resultatet är att muslimerna som en grupp omyndigförklaras som om de kom från en främmande planet utan möjlighet att kunna visa vägen för resten av Sverige. Om islam som religion ska spela en positiv och konstruktiv roll i Sverige är det dags för majoriteten av muslimerna att föra sin egen talan.