Orealistiska krig på köpet på McDonald's

Nu har man nått blocköverskridande enighet om när man planerar att avveckla den svenska militärstyrkan i Afghanistan. I tidningar kan man nu också, till sist, läsa att den militära närvaron inte alltid är bra för t.ex. kvinnornas ställning eller skolornas säkerhet i landet. Hjälporganisationer vill helt enkelt inte vara förknippade med militären av säkerhetsskäl.

Förhandlingar med Talibanerna och en varaktig fred där alla aktörer är med är en bättre garant för säkerhet, stabilitet, och även för kvinnornas ställning än ett till synes evigt krigstillstånd. Det skulle inte innebära att kvinnornas ställning blir lika bra som i Sverige, men jämfört med krigets fasor framstår även kompromisser med Talibanerna som en dans på rosor.

Det är synnerligen märkligt att USA verkligen trodde att man kunde skapa ordning i Afghanistan genom att eliminera Talibanerna. Det är nästan lika befängt som att säga att man kan skapa ordning i Palestina eller Libanon genom att bli av med Hamas och Hizbollah. Man får anta att en del av förklaringen ligger i att George W. Bush använde en så kraftig retorik om ondskans axelmakter och projicerade en så svartvit ”vi” mot ”dem” världsbild. Den amerikanska ledningen var helt enkelt tvungen att anta att en stor social aktör kan elimineras militärt om man av normativa skäl inte kan ha några förhandlingskontakter med den.

Det som är ännu intressantare är att Sverige har gått med i detta USA-ledda projekt som har sin grund i militära resonemang härledda från George W. Bush världsbild. Det är nog globaliseringens ”dark side of the moon”. Om det var bara Big Macs som spred sig världen över och till Sverige skulle världen vara en bättre plats, om man gillar snabbmat. Men nu får vi även orealistiska krig på köpet.