En stor del av det så kallade kriget mot terrorism handlar om att kontrollera territorium, att eliminera de icke-önskvärda styrkorna i ett område där de slagit rot. Men Dagens Nyheter hade inga bra nyheter att berätta om detta krig idag. I Tjetjenien är ”rebellerna inte krossade”. I Afghanistan för man ”krig i kvicksand”.
Både Ryssland och NATO har varit medvetna om svårigheterna med att utplåna fienden i sina respektive krigshärvor. Intressant nog har man valt två helt olika strategier i Tjetjenien och Afghanistan. I Tjetjenien anlitade Ryssland en lokal krigsherre för att göra det smutsiga jobbet åt Moskva. I Afghanistan har USA och andra länder som Sverige själv tagit på sig det konkreta ansvaret för att ”rena” territoriet.
De olika strategierna har dock stött på likadana problem. I båda fallen har man misslyckats med att kontrollera territorium. Den grundläggande orsaken är densamma i både Tjetjenien och Afghanistan: man har inte haft tillräckligt med trupper för att ta över hela territoriet.
Det beror inte bara på att de båda länderna består till en stor del av svårtillgängliga bergstrakter. Problemet ligger djupare än så. Både Ryssland och NATO har misslyckats med att vinna lokalbefolkningen till sin sida. Det borde inte ha kommit som någon överraskning för Moskva då man anlitade en grym lokal krigsherre som sin hantlangare. Men NATO och Sverige ser fortfarande häpna ut.
Björn-Åke Törnblom, säkerhetsansvarig för Svenska Afghanistankommitén, menar i DN att ”de utländska trupperna gör så många misstag vid sina räder” vilket gör folk förbannade. Dessutom litar inte befolkningen tillräckligt på den korrupta centralregeringen. Den enda aktören som finns då kvar är Talibaner. De är inte heller skuldfria i de vanliga människornas ögon, men de har åtminståne lyckats med att kontrollera territorium och står därmed för stabilitet i vissa regioner.
Medan NATOs trupper vägrar att ha permanent närvaro i Talibanstyrda provinser som Wardak, präglas den militära strategin på många andra hålla av något slags ”hit and run” filosofi. Om NATO och centralregeringen hade befolkningens fulla förtroende skulle det räcka med att ha utspridda utposter för att kontrollera territorium. Men i dagsläge förlorar man ofta igen vid skymningen alla de landvinningar som man gjort i dagsljus. Eftersom man inte har tillräckligt med trupper för att lämna dem i nyvunna områden måste man upprepa samma farliga procedur igen när man kommer tillbaka idagsljus.
Det stora problemet är då att människorna i Europa och Nordamerika felaktligt tror att de utländska trupperna redan kontrollerar territoriet i Afghanistan och att deras största uppgift är då att skydda de civila insatserna. Medan i verkligheten är huvudaktiviteten en till synes katt och råtta lek eftersom man inte har tillräckligt med trupper för att kontrollera territorium.
Även om en Talibanrörelse dök upp i Sverige skulle den svenska militären inte behöva har en permanent närvaro i varje liten svensk by och vägkorsning. Befolkningens förtroende för militären och centralregeringen skulle ersätta behovet av att ha en miljon soldater till hands. Sådan lyx finns inte i Afghanistan idag. Det kanske inte beror på de svenska soldaterna, men för Afghanerna spelar det ingen roll vem som har orsakat problemet.
När man planerar att invadera ett land, hur bra ens intentioner än är, tänker man sälla mycket på hur ens militärer och den nya regeringen som man stödjer kommer att uppfattas av lokalbefolkningen. När Sverige bestämde sig för att blanda sig i gjorde man antagligen inte en tillräckligt grundlig analys av hur de amerikanska trupperna agerar i landet och vilken centralregering Washington hade tillsatt. Det är tur att Moskva inte har bett Sverige att skicka ”fredsbevarande” soldater till Tjetjenien. I brist på bra analyser om den lokala situationen kunde Sverige kanske tackat ja och godtroget befinna sig i samma kvicksand även där.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar