Skicka svenskarna till en grotta!

Jag läste igår en islamfientlig blog, och när jag ögnade igenom de många kommentarerna till ett inlägg om hur islam är det största hotet mot Sverige slogs jag av hur de som skrev verkade bilda en stark gemenskap av meningsfränder. Inte bara de som förespråkar kärlek och förståelse men även de som sprider hat och misstänksamhet verkar drivas av en känsla för nästan kärleksfull och ömsesidigt stöttande gemenskap. Ok, jag erkänner, om man kommer ihåg Hitlers Tyskland så borde detta inte ha kommit som en överraskning för mig.

Dessutom drivs båda grupperna av att man upplever ens sysselsättning som meningsfull, att man arbetar för något högre syfte. Men jag undrar hur många av både islamhatarna och muslimerna (eller kristna) skulle ha alla sina åsikter kvar om man tog bort den kärleksfulla eller stöttande gemenskapen? Det borde vara nästan sunt förnuft att man påverkas av ens sociala omgivning och att man automatiskt söker social gemenskap som också ofta får styra detaljerna kring det högre syfte som vi ska sträva efter.

Vi vet att radikaliserade muslimer påverkas mycket av sin umgängeskrets och på samma sätt verkar SD sympatiserande islamhatarnas dumhet tätna i deras sociala kontakter. I slutändan borde varje individ fråga sig själv åtminstone spekulativt: hur mycket av mina åsikter är verkligen mina? Ett ödmjukt svar skulle kanske dämpa de allra hetsigaste känslorna.

I årtusenden har människor som Muhammed, Moses och Buddha sökt sig till enskilda platser för att reflektera över vad deras högre syfte i livet är utan socialt tryck från omgivningen. Svaret på frågan har visat sig i varierande former beroende på person, men hat har inte varit dessa människors första fokus. Eller om det har varit det så har de istället försökt att agera för att minska konflikterna och hat i samhället.

I Sverige skyller man ofta muslimer för att tvinga på varandra till synes konstiga traditioner och att utöva socialt tvång. Det kan vara sant att speciellt de mer konservativa muslimerna gärna vill sprida sina tolkningar och försöker trycka på de mer moderata ”i sanningens namn”. Men man glömmer ofta att även det svenska samhället är fullt av traditioner som blir lätt socialt tvång. Som en medlem i nykterhetsrörelsen tar jag gärna upp drickandet då det ofta handlar om rent grupptryck. Vill man umgås med svenskar och knyta vänskap så är gemensamalkoholkonsumtion ofta den bästa vägen.

Det samma gäller kläderna. Att gå med utmanande kläder på gatorna handlar inte bara om den individuella friheten att välja, vilket i och för sig är bra, utan också om hur folk tror att de ska klä sig för att vara attraktiva och accepterade i sina sociala kretsar. Jag vet att det skulle gå emot våra liberala tankar om individens frihet, men många av oss skulle gagnas av att bli skickade till en öde grotta (gärna inte densamma som bin-Ladin gömmer sig i) för att hitta sitt eget högre syfte och komma bort från allt socialt tryck som ofta bara skapar misstänksamhet, hat och tvångsmässigt beteende.

”De som framhärdar i att förneka sanningen säger [till sina meningsfränder]: ’Lyssna inte på uppläsningen av Koranen! Nej, [överrösta] den med rop [och skrik] så vinner ni kanske [överhanden]!’” (41:26). Jag tror att samma gruppbeteende drabbade även andra stora män som Jesus som utmanade folkmassorna att tänka själv, och tyvärr fortsätter det att drabba också vanliga religionsutövare även idag.