Shariah - diktatur eller vägledning? (Tänk själv!)

Häromdagen läste jag en intressant insändare i Metro. Personen i fråga skrev om den heta frågan om niqabförbudet i Belgien. I stort sett verkade han ha sympatier för muslimerna och även visste förvånande mycket om innehållet i Koranen. Men den sista meningen tycker jag var symptomatiskt för många västerlänningar: ”Glöm inte att det viktigaste är ditt eget personliga förhållande till Gud och inte klädedräkten.” Jag vill inte på något sätt förespråka användandet av niqab, men västerlänningar verkar ha svårt för att förstå att hur man klär sig och agerar är en väsentlig del av muslimernas personliga förhållande till Gud.

På samma sätt finns det en vidspridd missuppfattning om vad Shariah betyder. I det västerländska språkbruket har det fått en negativ klang och har kommit att stå för det irrationella och diktatoriska. Men båda synen låter främmande för muslimer. Man brukar istället säga att Shariah betyder ”vägen till källan i öknen”. Då kan ordet innebära både vägledning och en praktisk väg som man följer.

Men vägledningen från Gud är inte diktatorisk. Om man inte har den fria viljan att själv kunna välja om man vill ta till vara vägledningen, skulle det inte längre handla om vägledning utan om tvång. Och att välja följa vägledningen behöver inte vara irrationellt som om man var med i någon sekt där man blint följer regler som är uppenbarligen skadliga. Om man inte kan använda den Gudagivna rationaliteten och analytiska förmågan, blir det omöjligt att tillämpa vägledningen (Shariah) i en mångfacetterad och föränderlig värld.

Visserligen kan man blint följa andras tolkningar, men det grundläggande beslutet att låta någon normativ princip forma ens agerande i vardagslivet kräver ett aktivt beslut där både den fria viljan och analytiska förmågan spelar en roll. I alla fall enligt Koranen borde förmågan att tänka själv spela en viktig roll:

”De frågar dig om rusdrycker och spel om pengar. Säg: ’Det ligger svår synd i bådadera men [också] något som kan vara människan till nytta. Det onda de medför är dock större än den nytta de kan ge.’ Och de frågar dig vad de bör ge åt andra. Säg: ’Det som överstiger vars och ens behov.’ Så klargör Gud [Sina] budskap för er för att ni skall tänka över [dem]. (2:219)