Islam och människans natur

Människans natur har varit ett intressant ämne att spekulera kring inte bara för antika greker eller upplysningstänkarna. Frågan om människans natur har varit av intresse också för många muslimska tänkare. Och idag kan vem som helst, utan att fördjupa sig i teologernas och filosofernas reflektioner, stöta på ämnet till exempel på internet. På ett flertal internetsidor ger både mer och mindre lärda muslimer råd och åsikter om olika sakfrågor som berör muslimernas vardag både i Mellanöstern och i västvärlden.

Man använder ofta människans natur som stöd för ens argumentation. I vissa fall gör man breda påståenden där man till exempel menar att islam är den religion som bäst passar människans natur. Ibland försöker man att stödja sina argument i specifika sakfrågor med en hänvisning till människans natur.

Inte sällan handlar det om skillnader mellan männens och kvinnornas natur. Frågan om de breda påståendena skulle tjäna mer utrymme än denna korta text eller de korta meningar man hittar på internet. Jag tycker dock att användningen av människans natur i de mer specifika sakfrågorna är symptomatiskt för den moderna tiden som gör många muslimer defensiva.

Det finns många sätt att rättfärdiga en regel. Man kan till exempel hänvisa till auktorativa texter som utryck för Guds vilja. Den som är muslim och därmed underkastar sig Guds vilja ska bara lyda denna vilja som i ett kontraktsförhållande. Man kan också mena att omständigheterna i samhället kräver en viss tolkning av de auktorativa texterna (till exempel att vissa straff inte kan tillämpas i alla samhällssituationer). Då blir frågan om innehållet i Guds vilja mer komplicerad.

Men i den moderna tidsåldern söker många logiska svar på varför en regel ser ut på ett visst sätt. Om det inte räcker med att bara hänvisa till de auktorativa texterna som ett uttryck för Guds vilja kan man mena att en viss regeltolkning överensstämmer med människans natur. I princip kan man påstå att eftersom människan är skapad av Gud så är allt som Gud befaller i överensstämmelse med människans natur. Argumentet är intressant, men såvitt jag vet så finns det inte många hänvisningar i auktorativa källor till just människans natur i specifika sakfrågor.

Det ter sig som om det globala hotet från liberalism och dess förståelse av människan, som en fri varelse med en förmåga att med sin rationalitet själv (utan hjälp från Gud) förbättra sina livsvillkor, kräver ett islamiskt svar. Som bäst är dessa svar bara ytliga påståenden med ett gott syfte. Men ibland ser det ut som om hänvisningarna till människans natur är en vägran att tänka djupare på förhållandet mellan de auktoritativa texterna och samhället.

Som en intressant avvikelse från trenden skriver Mohammed Qutb (broder till den kanske mer berömde islamistiske ideologen Sayed Qutb) att anledningen till att en kvinnans vittnesmål inte är lika värdefullt som en mans inte har något med kvinnans natur att göra. Istället menar han att det är de två könens olika samhällsroller som leder till att de till sist utvecklar olika förmågor, emotionella för kvinnor och rationella för män.

Därmed är människans natur kanske inte lika oföränderlig eller omfattande som många muslimer vill ge sken av. Koranen pratar mest om människans svaghet och högmod utan att gå in på detaljerna kring hur vissa enstaka regler skulle grunda sig på människans eviga natur. Att rättfärdiga ovillighet att tänka litet djupare på samhällsfrågor med en hänvisning till människans natur ger tyvärr en flummig bild av muslimerna, trotts ett gott syfte.