Osama bin Ladin sägs ha inspirerats av Sayed Qutb som var Muslimska Brödraskapets huvudideolog under 50- och 60-talet. Sayed Qutbs bror Mohammed var åtminstone lärare till Ayman Zawahiri som är en av de mest framstående Al-Qaida-ledarna och var mentor åt bin Ladin. Trots denna ofta omtalade koppling finns det intressanta skillnader.
För det första, Sayed Qutb utmärkte sig för att förespråka motstånd mot muslimska ledare som han betraktade som icke-muslimer. Bin Ladin har fått rykte om sig att istället vilja utmana den icke-muslimska världen.
För det andra, när man lyssnade på speciellt amerikanska uttalanden om Al-Qaida efter 9/11 så hörde man folk ofta säga att ”de hatar den frihet som vi har.” Även om man inte har tillgång till säkra uttalanden om vad Bin Ladin och kompaniet vill ha för politiskt system, finns det en allmän uppfattning att det måste handla om ett totalitärt Khalifat.
Sayed Qutb i sin tur var litet mer komplicerad på den frågan och kanske tyckte mer om friheten än amerikanerna anar. Han menade i sin bok Milstolpar (Ma'alim fi-l-Tariq) att i en islamisk stat skulle muslimer behöva varken poliser eller domstolar för att lyda Guds lag. Muslimer borde också göra motstånd mot alla politiska system där man måste underkasta sig en annan människa. För honom spelade det ingen roll om det handlar om en muslim eller en icke-muslim, båda fallen är ett hot mot Guds suveränitet.
Likadana smått anarkistiska tankegångar bland muslimer har dykt upp också före 1900-talet. Snart efter Profetens Mohammeds död menade vissa Khajiriter (Najdya) att om det inte finns en lämplig politisk ledare bland muslimerna så borde man inte ens ha posten kvar. Några Mutazeliter, kända för sin rationalistiska filosofi några hundra år efter Profeten, argumenterade att om makt alltid korrumperar och leder till envälde så borde man sluta ha politiska ledare.
Visserligen har dessa förespråkare av anarkism för att bevara Guds suveränitet tillhört en minoritet. Men Sayed Qutb har haft ett stort inflytande på islamism idag. Det är häpnadsväckande att denna sida av kanske den största islamisten uppmärksammats av varken muslimer eller icke-muslimer. De flesta muslimerna naturligtvis avvisar tankar som avviker från de traditionella lärdas åsikter medan många icke-muslimer vill betona hur diktatoriskt ett islamiskt samhälle måste vara.
Visserligen ställer ett självstyrande samhälle utan politiskt överhuvud eller polis en inför många praktiska problem och framstår som en utopi. Förutsättningen för att det skulle fungera är att muslimernas moraliska kapacitet ökar dramatiskt. Men samtidigt är det inte heller produktivt för muslimerna att vara besatta med att sträva efter en politisk institution som skulle agera som en moralisk barnvakt åt medborgarna.
Man ska inte lita för mycket på Immanuel Kants tro på att en bra konstitution kan få ordning även på djävulen. Med andra ord, hur ett politiskt system kommer att se ut och fungera beror mycket på människorna själva, inte bara på att källan till lagstiftning är en gudomlig uppenbarelse eller något annat.
Det finns två extrema sätt att få till stånd välfärd i ett samhälle. Antingen kan man tro att ett kapitalistiskt system skapar materiellt välstånd genom att släppa loss människans begär och girighet i hoppet om att förmögenheten sprider sig och ordning skapas. Eller så kan man betona människans högre kapacitet till samhällsanda och personlig utveckling bortom själviska begär.
Visserligen kan båda mekanismerna samexistera. Dock är det svårare att bygga upp välstånd i ett samhälle genom personlig utveckling än genom girighet. Till exempel, det kommunistiska experimentet kollapsade långt innan man nått till det statslösa samhället just p.g.a. att det inte fanns tillräcklig normativ utveckling i samhället. Man ville helt enkelt inte arbeta för det gemensamma goda då man inte kunde njuta av frukterna av sitt eget arbete. Visserligen har religioner bättre förutsättningar i detta avseende, men det finns ingen garanti att detsamma inte skulle hända med Sayed Qutbs anarkistisk islam.
Ändå är den potentiella belöningen större, inte bara för dem som tror på ett liv i paradiset, men också för dem som tror att det är trevligare att leva med riktiga medmänniskor än med affärskompanjoner eller rivaler. Men vägen till ett sådant fungerande samhälle går genom moralisk utveckling. Dylik utveckling skedde då araberna lämnade gamla tiders avgudadyrkan och klansamhälle under Profetens karismatiska ledning. Sedan dess har mycket av islams historia dock varit i de flesta fall en nedförsbacke mot Khalifatets undergång efter Första Världskriget.
Khalifatet kräver helt enkelt mer av medborgarna än många andra politiska system vi är vana vid. Man kan inte lita på att dessa färdigheter automatiskt utvecklas bara för att man etablerar vissa politiska institutioner och lagar. Om Al Qaidas målsättning är Khalifatet så kan Bin Ladin och kompaniet teoretiskt sett lyckas med det genom våldsanvändning, men den våldsamma och hatiska vägen dit dömer detta Khalifat att misslyckas just på grund av att krig sällan leder till normativ utveckling.
En stabilare väg till Khalifatet börjar istället i muslimernas tankar och hjärtan. Detta borde inte vara en nyhet. Men de självklara sakerna i livet är lätta att glömma bort om någon kommer med enkla lösningar till svåra problem och pratar om att upprätthålla muslimernas ära genom politisk makt. Då låter en återgång till Khalifatet blott som ett upprättande av det klantänkande som Profeten kämpade för att bli av med.
Men hur ska Khalifatet se ut? Om historien har lärt oss något så är det att maktkoncentration är alltid farligt. Bara om den koncentrerade makten är i händerna på en upplyst envåldshärskare kan styret undvika maktmissbruk. Efter Profetens död har problemet varit att i uppenbarligen många fall har mindre lämpade män haft makt över andra muslimer.
Muslimerna har ibland tyckt att muslimernas sammanhållning är viktigare än vem som styr om alternativet är splittring. Om styret dessutom följer det som man uppfattar som Guds lag, ökar legitimiteten. Man kan dock undra hur många människor skulle kunna vara en upplyst despot eller hur man skulle kunna finna en sådan. Makt korrumperar om den inte kontrolleras av andra människor och institutioner. Enstaka fall av ”bra” härskare bara bekräftar den pessimistiska regeln. Om den legitima maktutövningens karaktär endast beror på makthavarens normer så är grunden i längden svag.
Om vägen till att etablera Khalifatet går bäst genom muslimernas normativa utveckling kan man förmoda att också mängden potentiellt lämpliga kandidater för det politiska ledarskapet ökar med en sådan utveckling. Men den allmänna förbättringen av muslimernas karaktär erbjuder ytterligare en väg för att garantera att maktmissbruk inte förekommer. Muslimerna kan nämligen då vara i stånd att själv bestämma vilka tolkningar av Islams källmaterial (Koranen och traditionen) ska gälla under rådande omständigheter.
Grovt sagt, om muslimerna är okunniga och normativt begränsade kan endast en bra härskare och konstitution skapa stabilitet. Om muslimerna är upplysta, kan endast de minska den eviga risken att härskaren blir korrupt. Utöver vikten av att kunna kontrollera att makthavare inte missbrukar makten är det omöjligt att han har fullständig kunskap om sitt samhälle och dess behov. Profetens samhälle var litet och han styrdes av gudomlig inspiration. Att båda faktorer skulle sammanfalla igen är osannolikt. Därför är det viktigt att muslimernas egna kunskaper får utrymme i arbetet att utforma Khalifatet.
Koranen nämner shura, konsultation, som ett sätt för makthavaren att öka sin kunskap om samhällets behov. Men shura är tillräckligt endast om ledaren är gudomligt inspirerad och samhället är litet. Om samhället är större är det praktiskt omöjligt att kunna ta reda på de rådande omständigheterna och villkoren bara genom att rådslå ett begränsat antal människor. Om ledaren saknar gudomlig vägledning som stöd, räcker inte rådslagning som en metod för att veta vad som är bäst för samhället.
I slutändan går vägen till Khalifatet genom en förändring av muslimernas sinnelag - inte genom Bin Ladins krig mot icke-muslimerna: ”Gud förändrar inte människornas villkor, förrän de ändrar sitt sinnelag” (13:11). Och om man skulle nå så långt så borde muslimernas sinnelag tillåta och självbevarelsedrift kräva att de själva tar del i att styra samhället istället för att delegera all makt till någon annan. Guds suveränitet ska ju inte vara bara ett populistiskt slagord i den maktlystna predikantens budskap till massorna som letar efter en stark ledare för att kompensera för deras brister. Livet är en för dyrbar gåva för någon att göra avkall på sitt personliga ansvar inför Gud - både utan och i Khalifatet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar