Det är jul igen. Snön faller och stjärnorna tindrar men det mest fascinerande är alltid den kristna berättelsen om Jesus. Som muslim delar jag mycket av de kristnas intresse för Jesus födelse och verksamhet, men jag måste erkänna att det som vi inte har gemensamt är det som jag alltid tyckt är det mest fängslande. Den kristna berättelsen om Jesus lidande för mänskligheten och hans dramatiska död på korset för att personligen försona allas synder är verkligen något som amerikanska tv-kanaler skulle kalla en ”human interest story”.
Det kristna missionsarbetet har en grundberättelse som inte kan låta bli att fånga åhörarnas uppmärksamhet. Och när uppmärksamheten är garanterad är det troligt att de flesta också upplever starka känslor. Berättelsen om att Gud har en son som skickas till jorden är klart mer intressant än den muslimska (eller judiska) uppfattningen att Gud inte har några inkarnationer på jorden. Det är inte bara lättare att fånga upp uppmärksamheten när Gud plötsligt har ett mänskligt ansikte som man kan känna ingen och relatera till. Guds kärlek känns då också lätt mer tillgänglig och nära till hands.
Till råga på allt har muslimerna (eller judarna) absolut inget att konkurrera med berättelsen om Jesus offer och lidande för mänskligheten. Till att börja med är arvsynden, en förbannelse som överförs från en generation till en annan, en bra grund för ett spännande drama. Då det behövs blod, tårar, och lidande för att bli av med den kan ingen människa förbli oberörd. Att dramatiskt offra sig för andra människor har alltid varit uppskattningsvärt.
Den kristna historieskrivningen har varit lockande genom tiderna, säkert även för många muslimer som är som alla andra människor intresserade av bra berättelser. Jag har mycket respekt för de kristnas tro. Men samtidigt har jag alltid varit misstänksam inför för komplicerade och spännande berättelser, även om religion inte först och främst handlar om logik.
Ockham menade att man inte ska anta flera ting än nödvändigt för att förklara ett fenomen. Om man ska använda detta ”Ockhams rakkniv” inom religion så ter sig berättelsen om arvsynd, Jesus som Guds son och hans offer som onödiga försök att komplicera det Guddomliga. Livet är komplicerat och spännande och därför gillar vi komplicerade och spännande historier, men det betyder inte att det Guddomliga måste likna det som vi ser på jorden.
Detta är grunden för islam som en monoteist reformrörelse. Men även om den islamiska grundberättelsen om Guds enhet och de profeter, t.ex. Jesus, som Han har skickat till jorden för vår vägledning är mindre spännande, så finns det många känslor även bland muslimerna. Att bemöta Guds kärlek i ens vardagsliv kan bli än inspirerande resa även utan Jesus blod, lidande och offer. Det finns tillräckligt med blod och lidande på jorden även utan den kristna berättelsen. Dessutom är det alltid mer inspirerande då vanliga människor, inte en halv människa halv gud, ibland höjer sig till tillvarons högsta nivåer och offrar sig för sina medmänniskor.
Snart blir det påsk med flera spännande berättelser om Jesus av kristna som söker Guds förlåtelse. Därefter blir det ramadan med snäppet mindre lockande berättelser men med fastande människor som också söker Guds närhet. Båda är värda vår respekt, men som muslim måste jag tyvärr konstatera att de kristna högtiderna säljer bättre än ramadan.
fredagen den 25:e december 2009
lördagen den 12:e december 2009
Vem vet vad islamism är?
SVT visade häromdan ett intressant program om islam, Dokument inifrån: Slaget om muslimerna. Ett av budskapen var att de muslimska organisationerna i Sverige är islamistiska. Själv är jag osäker på vad islamism verkligen betyder och vem som är islamist. Rent instinktivt skulle jag kunna ta upp rörelser som Jama'at-i-Islami med dess grundare Mawdudi och Muslimska Brödraskapet med dess huvudideolog Sayyed Qutb vars tankar sägs ha varit en inspiration för Bin Ladin. Även Hizbollah nämns ofta som en islamistisk grupp. Att säga att svenska muslimska organisationer hamnar i samma kategori låter främmande.
Men å andra sidan har AKP som har regeringsmakten i Turkiet ibland betraktats som ”ett moderat” islamistiskt parti. Och visserligen, om jag minns rätt, nämndes begreppet ”moderat islamism” då programledaren pratade om de svenska organisationerna. Om islamism i allmänhet handlar om att göra en politisk läsning av Koranen, eller att låta ens religiösa tankar påverka ens politiska åsikter, så har vi minst två kategorier som skiljer sig väsentligt åt.
De mer radikala islamisterna strävar efter en snabbare och mer radikal samhällsförändring. Visserligen har de Profetens samhälle i Medina som sin förebild men samtidigt är de beredda att göra Ijtihad (självständiga resonemang) för att anpassa det traditionella samhällslivets regler till ett modernare samhälle. De mer moderata islamisterna strävar också efter en islamisering av samhället, men med mer anspråkslösa målsättningar. Den praktiska målsättningen är att ge muslimerna en möjlighet att leva sitt privata och offentliga liv som muslimer och den teoretiska grunden är att ens grundvärderingar ska påverka även det politiska livet.
Att kunna leva enligt sina värderingar är inte en självklarhet. I Turkiet och Frankrike har individens rätt att kunna klä sig anspråkslöst varit ifrågasatt då muslimska kvinnors rätt att bära slöja har ifrågasatts. Många muslimers kamp för individens rätt att välja sin egen klädsel borde ses som en förstärning av det liberala samhället där islamofobin har lett till inskränkningar av den individuella friheten.
Att låta sina grundvärderingar påverka det offentliga livet borde inte heller vara något nytt i liberala samhällen där t.ex. kristendemokratiska partier ibland haft ett stort inflytande på samhällslivet. Det vore förmätet att tro att inga privata trosuppfattningar någonsin skulle påverka politiken, hur man röstar i val eller vilka lösningar man förespråkar på olika samhällsproblem.
Detta är lätt att glömma när man kommer i kontakt med muslimer som faktiskt har politiska åsikter och kämpar för sina religiösa rättigheter. Det är också lätt att glömma att demokrati i grunden endast är ett system för att låta människors egna åsikter styra politiken, och att liberalismen i grunden endast är till för att betona individens frihet gentemot staten. Det demokratiska samhället har per definition utrymme även för muslimerna och liberalismen borde inte låtas urarta till islamofobernas inskränkningar av muslimernas privata och samhälleliga rättigheter.
Visserligen kan många av de islamiska organisationernas åsikter kännas främmande för icke-muslimer och även för många andra muslimer. Men, som i de flesta religionerna, har kampen om tolkningen pågått länge och kommer att fortsätta i framtiden. Så länge Koranens budskap om att ”det finns inget tvång i religionen” styr debatten i Sverige borde det liberala och demokratiska samhället sova tryggt.
Men å andra sidan har AKP som har regeringsmakten i Turkiet ibland betraktats som ”ett moderat” islamistiskt parti. Och visserligen, om jag minns rätt, nämndes begreppet ”moderat islamism” då programledaren pratade om de svenska organisationerna. Om islamism i allmänhet handlar om att göra en politisk läsning av Koranen, eller att låta ens religiösa tankar påverka ens politiska åsikter, så har vi minst två kategorier som skiljer sig väsentligt åt.
De mer radikala islamisterna strävar efter en snabbare och mer radikal samhällsförändring. Visserligen har de Profetens samhälle i Medina som sin förebild men samtidigt är de beredda att göra Ijtihad (självständiga resonemang) för att anpassa det traditionella samhällslivets regler till ett modernare samhälle. De mer moderata islamisterna strävar också efter en islamisering av samhället, men med mer anspråkslösa målsättningar. Den praktiska målsättningen är att ge muslimerna en möjlighet att leva sitt privata och offentliga liv som muslimer och den teoretiska grunden är att ens grundvärderingar ska påverka även det politiska livet.
Att kunna leva enligt sina värderingar är inte en självklarhet. I Turkiet och Frankrike har individens rätt att kunna klä sig anspråkslöst varit ifrågasatt då muslimska kvinnors rätt att bära slöja har ifrågasatts. Många muslimers kamp för individens rätt att välja sin egen klädsel borde ses som en förstärning av det liberala samhället där islamofobin har lett till inskränkningar av den individuella friheten.
Att låta sina grundvärderingar påverka det offentliga livet borde inte heller vara något nytt i liberala samhällen där t.ex. kristendemokratiska partier ibland haft ett stort inflytande på samhällslivet. Det vore förmätet att tro att inga privata trosuppfattningar någonsin skulle påverka politiken, hur man röstar i val eller vilka lösningar man förespråkar på olika samhällsproblem.
Detta är lätt att glömma när man kommer i kontakt med muslimer som faktiskt har politiska åsikter och kämpar för sina religiösa rättigheter. Det är också lätt att glömma att demokrati i grunden endast är ett system för att låta människors egna åsikter styra politiken, och att liberalismen i grunden endast är till för att betona individens frihet gentemot staten. Det demokratiska samhället har per definition utrymme även för muslimerna och liberalismen borde inte låtas urarta till islamofobernas inskränkningar av muslimernas privata och samhälleliga rättigheter.
Visserligen kan många av de islamiska organisationernas åsikter kännas främmande för icke-muslimer och även för många andra muslimer. Men, som i de flesta religionerna, har kampen om tolkningen pågått länge och kommer att fortsätta i framtiden. Så länge Koranens budskap om att ”det finns inget tvång i religionen” styr debatten i Sverige borde det liberala och demokratiska samhället sova tryggt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)