Koranverser som du inte visste om

Jag slås ofta av häpnad när jag jämför vad många människor tycker att islam och koranen handlar om och hur jag ser på min religion. En Iranier som konverterade till kristendom sade att hon saknade förlåtelse i Islam. Men kristendom äger inte ensamrätt till Guds förlåtelse. Visserligen finns det många varningar om straff för dem som är ihärdiga med att synda och skada andra människor, så som i bibeln, men Guds förlåtelse dominerar Koranen. Ett hundra tretton kapitel börjas med uttrycket ”I Guds, den Nåderikes, den barmhärtiges namn” och det nionde kapitlet har fått sitt namn efter de många hänvisningarna till Guds förbarmande nåd gentemot den ångerfulle syndaren.

Koranen är inte en torr regelbok utan en mångsidig uppenbarelse för vägledning och för att stärka tron. Även där anvisningar om till exempel anständig klädsel ges (33:59) avrundas det hela med ”Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig”. Jag förstår att det är lätt att uppleva livet i Iran som förtryckande, men jag hittar i Koranen mer skäl till den glädje som bara Guds förlåtelse kan skapa.

En palestinier som konverterade till kristendom tyckte att ett stort steg i att bli en kristen var att förlåta de judar i Israel som han så länge hatat för deras förtryck av palestinierna. Men kristendom äger inte ensamrätt till att uppmana människor till att förlåta varandra. Koranen säger om de judar som svikit muslimerna så här: ”förlåt dem och glöm vad de gjort. Gud älskar dem som gör gott mot varandra” (5:13).

Visserligen nämner koranen att rättvisa är en viktig princip och att de som skapar oreda i världen och inte förbättrar sig förtjänar ett straff. Men varken Guds förlåtelse eller uppmaningar att människor förlåter varandra är frånvarande i Koranen. Man kan naturligtvis missa dem om man inte alls läst Koranen.