Den logiska koherensen av anspråkslöshet

Jag slås ofta av häpnad när jag ser en muslimsk kvinna med slöja på stan. Inte för att jag skulle vara förvånad över att det finns muslimska kvinnor ute på stan, utan för att jag har ibland svårt att förstå logiken i någras sätt att sträva efter den anspråkslöshet som jag förknippar med islam. Många av dessa muslimska kvinnor bär slöja men ändå har de sminkat sig eller bär tajta eller ringa täckande kläder. Det känns som om slöjan har ibland blivit en symbol eller socialt varumärke vars existens totalt kör över strävan efter anspråkslöshet. Det är som om slöjan har blivit ett måste vars frånvaro skulle innebära en stor synd inför både Gud och andra muslimer till en grad där resten av kläderna eller sminket spelar obetydlig roll.

Om man nu har bestämt sig för att ha antingen eller, så vore det inte ur anspråkslöshetssynpunkt mer effektivt att skippa slöjan men istället ha annars anspråkslösa kläder och inget smink? Och om man nu har bestämt sig för att bära slöja vore det inte logiskt mer koherent att börja med att ha ett annars anspråkslöst yttre.

Yusuf Ali, en av de största Korantolkarna på 1900 talet skriver i sin tafsir (förklaring av koranen) att syftet med att klä sig anspråkslöst under Profetens tid var att skydda sig mot vissa mäns trakasserier. Därmed tror jag inte att använda slöjan endast som en symbol eller ett socialt måste fyller syftet. I värsta fall är man kanske rädd för trakasserier, baktalande grannar, släktens rykte och att bli socialt utstött. Men om det är så i verkligheten, hur tragisk är många muslimska kvinnors vardag idag jämfört med Profetens tid. Förut skulle man skydda sig mot trakasserier från icke muslimer och hycklarna medan idag bryr man sig mer om vad andra muslimer ska säga. Hoppas att jag har fel. Länge leve anspråkslösheten hos både män och kvinnor.