Tolgforsaffären

Läs gärna min debattartikel om Tolgforsaffären i dagens Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/tolgfors-blev-en-belastning-for-reinfeldt_6963969.svd

Vill du bidra till forskning om opinion och demokrati?

Medborgarpanelen är en vetenskaplig och oberoende undersökning som löpande genomförs av mina kollegor vid Göteborgs universitet. Medborgarpanelen gör regelbundet webbenkäter om tex aktuella politiska händelser och samhällsfrågor Om du är intresserad av att bidra med dina åsikter kolla upp länken nedan. Alla röster är viktiga.

https://websurvey.textalk.se/start.php?ID=51779

Om du vill veta mera kolla också upp forskarlagets fina hemsida: www.mod.gu.se

Den arabiska hösten är här

Den arabiska våren var full av hopp. Araberna inledde kampen för sin rätt att själv styra sina egna angelägenheter, och västvärlden gav för första gången till synes öppenhjärtat stöd för ökad demokratisering i Mellanöstern. Men nu har våren blivit till höst och regnvädret har blivit vardagsmat. Det är naturligt och förväntat att det är problematiskt att arrangera val i Egypten när samma gamla militär fortfarande håller i spakarna, och stora problem väntar i Libyen med att reparera de skador och den splittring som inbördeskriget orsakat.

Inte heller är det en nyhet att västvärldens stöd för demokratisering fortsätter att besudlas av en gammal rädsla för islamister. Men ibland får man förvånas över hur motsägelsefulla målsättningar styr våra tankar. I Dagens Nyheter kunde man läsa idag att ”om islamisterna försvagas och den liberala oppositionen stärks är det goda nyheter för Egypten”. Och bara några rader därefter betonade man vikten av att militären måste lära sig att ”Egypten ska styras av folket”. Sunt förnuft säger att inte bara de liberala utan även islamisterna tillhör folket.

Men argumentet att det är ”oklart hur bröderna (islamisterna) skulle agera om de verkligen kom till makten” verkar rättfärdiga logiska missar och även resonemang på en stor svensk tidnings ledarsida som kan användas, och har använts, för att rättfärdiga direkt inblandning i andra länders inrikespolitik. Det låter inte bra att man omyndigförklarar ca 40 procent av den vuxna befolkningen i Arabländerna som röstar på islamisterna. Det är lätt att glömma att ca 90 procent av befolkningen i arabländerna är för demokrati, vilket kan betraktas som en hög siffra internationellt. Och när man får höra om det starka stödet för demokratin bland befolkningen blir den nästa frågan ”hur kan någon som anser demokratin vara ett bra styrsystem rösta på islamisterna?”

Man får bara hoppas att farhågorna är snabbt övergående. Att tänka sig demokrati utan 40 procent av befolkningen låter absurt, och hittills har det inte funnits tecken på att islamister och de liberala inte skulle kunna kompromissa. Tunisien har fått en islamistisk premiärminister och Libyens ledare säger öppet att Libyen kommer att bli en demokratisk islamisk stat. Men om och när det kommer att uppstår problem är islamismen inte alltid huvudproblemet. Istället tror jag att människors allmänna brist på erfarenhet om hur man lever i ett demokratiskt samhälle kommer att orsaka friktion.

I flera år försökte diktaturerna att skapa ordning i stabilitetens namn och västvärlden köpte detta argument så länge hotet från Sovjet kvarstod. Och sedan, efter kommunismens fall, lyckades de även sälja oss en hotbild där islamisterna var en central aktör. Detta innebar att man genom förtryck och genom att förbjuda meningsfull politisk aktivitet skapade ett folk som har en lång väg att gå i fråga om att lära sig hur ett anständigt politiskt samhälle fungerar.

Bland de sekteriska och klanstyrda intressen och den allmänna oförmåga att skapa tillit till makthavarna och myndigheterna, som diktaturerna lämnade efter sig, framstår islamisterna som den grupp människor som kommer att bära det stora ansvaret att inskola människorna i ett nytt politiskt tänkande bortom misstänksamhet och korruption. Anledningen är att islamisterna kanske är den grupp som har den bästa förmågan att lyckas med jobbet. Islamisterna hade under diktatur ofta en så hög moralisk ställning bland befolkningen att deras deltagande i demokratiskt valda regeringar kan minska misstankar om maktmissbruk idag. T.ex. Brödraskapet i Egypten var den enda reella opposition som vågade trotsa Mubaraks hot om tortyr och långa fängelsestraff. I dag framstår de därför med mycket "street credibility" i folkets ögon. Om de kommer att förvalta detta förtroende på ett bra sätt är naturligtvis en annan fråga.

Priset som västvärlden får betala för att ge folket makten är naturligtvis att araberna kan fatta beslut som går emot vad många i Sverige anser är bra beslut. Men nu när nya och kanske annorlunda demokratier håller på att födas är det viktigt att betona vikten av respekt mellan olika folkstyren. Om inte den respekt som vi lär oss att visa för oliktänkande inom inrikespolitiken också manifesterar sig i vår utrikespolitik eller på DN:s ledarsida kan man knappast påstå att de västerländska demokratierna är en bra förebild för de nya demokratierna i Mellanöstern.

Vart är Hamas och Palestina på väg?

Det militära läget i Libyen tycks ha stagnerat. Saudiarabien har hjälpt till med att kväva demokratikraven i granstaten Bahrain i stabilitetens namn. Allt har inte gått enligt planerna för demokratiaktivisterna och frihetskämparna. 

Men den arabiska vårens svallvågor börjar få en effekt även i Israel.  Under revolten i Egypten var Israel orolig men relativt tyst. Att öppet stödja en diktator som Mubarak skulle inte ha sett så bra ut i världspressen. Men nu börjar oron i Tel Aviv växa mycket mer när även palestinierna hoppat på demokratiseringskälken. 

Palestiniernas tidigare försök på demokrati slutade med problem med korruption och ett blodigt inbördeskrig. När andra arabstater visade tecken på att skapa sina egna demokratier kände sig palestinierna  omkörda och deras inbördes bråk såg rätt barnsligt ut i jämförelse med den nationell enighet som Egyptier och Tunisier lyckats skapa. 

Hamas och den palestinska myndigheten planerar att skriva ett försoningsavtal nästa vecka och skapa en övergångsregering som ska förbereda val. Samtidigt lovar den nya regeringen i Egypten att inte dansa efter Israels visselpipa och kommer att öppna sin gräns mot Gaza. Allt detta bådar inte gått för Israel om det leder till ökade vapenleveranser till Gaza och om vapnen används till att skjuta på Israel.

Avigdor Liberman befarar att allt detta kommer att leda till ökade attacker och Ehud Barak säger att världssamfundet ska erkänna den nya regeringen bara om Hamas erkänner Israel. Men det finns några faktorer som ökar chansen att Hamas kan föra en mer ödmjuk politik än förut.  

För det första har Muslimska brödraskapet i Egypten visat att en religiös organisation kan skapa ett parti som inte strävar efter en teokrati. För det andra finns det en ambition att utropa Palestina till en självständig stat i september. Om Hamas är med in en övergångsregering som söker erkännande för denna stat från världssamfundet har de inget intresse att framstå som de skoningslösa terrorister som Israel har målat upp dem. Även om majoriteten av staterna i FN är säkert beredda att erkänna Palestina är loppet inte helt avgjort eftersom även EU, som har traditionellt varit mer palestinavänlig än USA, är fortfarande splittrad i frågan.

Oavsett vad som kommer att hända så har palestinierna förlorat sin framstående roll som Mellanösterns frihetskämpar när fler libyer, Syrier och Yemeniter dagligen dör för sin frihet. Egypten och Tunisier har dessutom redan kört om palestinierna som i sin dumhet hamnade i ett inbördeskrig och ödslade sin chans att etablera nationell enighet för att demokratisera landet.

Men idag finns det åtminstone en chans att man växer upp, försöker att reparera skadorna och strävar efter en bättre framtid. Om Egypten  öppnar gränsen för handel återstår att bevisa att det inte missbrukas för attacker mot Israel. Och om Hamas ingår i en övergångsregering återstår att bevisa att de kan bli lika moderata som Muslimska brödraskapet kanske är på väg att bli. 

Varför vann Sannfinländarna så stort jämfört med Sverigedemokraterna?

Invandringsfrågan har varit på tapeten hos populistiska partier i både Sverige och Finland. Sannfinländarna blev Finlands tredje största parti med nästan 20 procent av rösterna. Varför fick Sverigedemokraterna nöja sig med mycket mindre i senaste valet?

Bristen på tydliga regeringsalternativ kan ha varit ett problem i Finland, som Kimmo Grönlund vid Åbo Akademin påpekar. Men i grunden är både Sannfinländarna och Finland väldigt olika Sverigedemokraterna och Sverige.

Kritikerna har lyft fram många SD medlemmars bakgrund i nazistiska rörelser, medan Sannfinländarna bygger på en populistisk landsbyggdsrörelse (SMP) från efterkrigstiden på 50-talet. Efter ett namnbyte till Sannfinländarna på 90-talet var partiets största supportrar naturligtvis inte längre lantbrukare och krigsveteraner, utan människor som kände sin identitet hotad av EU och ökad invandring.

Men även om partiet har bytt fokus, är det kanske inte så överraskande att de vann så stort och kanske även kan komma in i en regering ledd av Samlingspartiet. Sannfinländarnas föregångare SMP var med i både höger- och vänsterregeringar på 80-talet. Därmed är det troligt att de kan anpassa sig till ett samarbete som kräver kompromisser.

Finlands historiska bakgrund kan också förklara varför fler finländare, trotts mer begränsad invandring jämfört med Sverige, röstade på ett invandringsfientligt parti. Utrymmet för nationalistiska uttryck har alltid varit större i Finland. Minnet av krigen mot Ryssland har inte försvunnit. En stor anledning till att Finland gick med i EU var att värja sig mot Rysslands framtida stormaktsambitioner.

Men idag, när Ryssland inte känns som ett reellt hot mot Finland, har samma nationalistiska känslor paradoxalt nog riktats inte bara mot ökad invandring men också mot EU. Hur som helst, Sannfinländarna är en del av Finlands politiska arv, medan Sverigedemokraterna tillhör mer till Tysklands politiska arv. Därför var det uppenbart att när SD skördade mer begränsade framgångar i Sverige så ville Sannfinländarna inte identifiera sig med dem.

Om SD ska skörda likadana framgångar i framtida val måste de jobba hårdare för att skaka av sig naziststämpeln. För SMP/Sannfinländarna tog det 60 år att komma så här långt, men med kloka mediekonsulter och mer realistiska policyförslag behöver det inte ta lika långt för SD.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12897000.ab

Tack gode Gud för nationalismen?

Revolutionen strider framåt men de förtryckta araberna saknar ledargestalter a la Che Guevara. Och det är oklart hur detta tomrum kommer att fyllas. Många västmakter och Israel fruktar naturligtvis att militanta islamister kommer att spela åtminstone en betydande roll, om de inte ta över all makt, i de nya befriade arabstaterna.

Men denna fruktan är inte helt grundad. Visserligen har Muslimska brödraskapet varit den mest betydelsefulla oppositionsgruppen i Egypten men opinionsundersökningar visar att stödet är långt ifrån att de skulle kunna styra ensamma. Den faktor som borde göra västmakterna lugnare är den nationalism som vuxit starkare under åren, nästan i smyg.

När arabstaterna skapades som konstgjorda konstruktioner ur Ottomanska imperiets aska var härskarna, oavsett om de var kungar eller panarabister, också tvungna att skapa lokal nationalism för att legitimera sin egen existens. Kungarna i till exempel Egypten, Syrien och Irak misslyckades med detta och ersattes med revolutionära diktaturer. Men även diktaturer verkar en efter en gå samma öde till mötes.

Trotts hänvisningar till konflikten med Israel som en enande faktor, som skulle skapa nationella känslor för att folk ska acceptera diktaturernas hårdhänta styre, faller även de nya envåldshärskarna. Israel kan inte längre fungera som en ursäkt för eviga undantagstillstånd, och inte ens överdrivna hotbilder från Al-Qaida kan längre rättfärdiga diktaturers existens och förtryck av befolkningen i säkerhetens och ordningens namn. När Khaddafi idag säger att rebellerna är ett hopkok av Al-Qaida och kriminella är det bara skrattretande.

Men vad är risken att militanta islamister kommer att få makten? Egyptierna har visserligen haft mycket respekt för islamisternas offervilja då de utsatts för tortyr och död. De har också varit tacksamma för det sociala stödverksamhet som speciellt Muslimska brödraskapet drivit för att hjälpa de fattiga och förtryckta. Men nationalistiska känslor bland både islamister och de andra egyptierna är för starka för att islamismen skulle bli en ledstjärna för Egypten på samma sätt som hände i Iran 1979.

Trotts diktaturernas försök att hänvisa till nationalisms för att till synes avvärja externa hot och legitimera sitt styre har de skjutit sig själva i benet med nationalism. Idag är det just nationalism som driver många rebeller då de synat diktatorernas bluff. Demonstranterna har tagit över den nationella symboliken, inklusive flaggan, och använder dess enande kraft framgångsrikt mot envåldshärskarna.

Men västmakterna har ett intresse att övergången till demokratin ska gå snabbt. Speciellt Jemen ligger i farozonen där det förekommer drabbningar mellan regeringsstyrkor och militanta islamister i staden Jaar i söder. Erfarenheten från Iran visar att om det inte snabbt uppstår stabilitet ur kaoset minskar nationalismens enande kraft och folk söker nya lösningar. Då kan även militant islamism få en framträdande roll då dess legitimitet ökar under oroliga tider.

Vad ska västmakterna då göra? Ge tyngre vapen till rebellerna i Libyen. De avancerar västerut men närmar sig områden där Khaddafi fortfarande har ett fotfäste. Om ett långvarigt inbördeskrig uppstår kommer situationen att likna Irak och Afghanistan.

I Afghanistan dök talibanerna upp mitt i inbördeskriget och i mångas ögon lyckades skapa stabilitet i ett land som övergivits av USA mitt i kaoset efter att Washington hade skickat vapen till rebellerna för att störta den kommunistiska regimen. I Irak dök Al-Qaida upp efter att USA hade invaderat landet och inte lyckats stabilisera läget.

Demokrati och nationalism går idag hand i hand men låt inte kaoset vara för länge. Då söker sig folk till vem som helst, även en ny envåldshärskare, för att få litet lugn och ro. Låt inte Bin Ladin få en chans att bli en ny Che Guevara.

Varför finländare blir dåliga självmordsbombare

Terrorexperter har haft svårt att förutse nya attacker. Att förutse jordbävningar har varit mer framgångsrikt. I brist på framgångar borde man använda alla medel för att ta reda på var riskgrupperna finns.

I ett försök att förklara hur en självmordsbombare som vill bli martyr tänker använde Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah en liknelse:

”Föreställ er att ni befinner er i en bastu. Det är mycket varmt, men ni vet att i rummet bredvid finns luftkonditionering, en bekväm stol, klassiskt musik och en cocktail. Då är det lätt att gå in i detta rum. Så skulle jag förklara för en västerlänning hur en martyr tänker.”

Men liknelser fungerar inte lika bra överallt. Finländare är visserligen västerlänningar men det finns skäl att tro att finländare hellre vill stanna i bastun än frysa i ett kallt rum. Även svenskar längtar till varmare bredgrader efter en lång vinters kyla.

För det andra är åtminstone de unga finländarna mer benägna att uppskatta hårdrock än klassisk musik. Detta borde varit klart efter Finlands senaste melodifestivalframgång. Svensk hårdrock har alltid varit litet tamare (kom ihåg Europe!) och kanske därför är risken för terrorattacker större i Sverige. När det gäller Finland utgör den äldre generationen med förkärlek för Sibelius Finlandia en bättre kandidat för självmordsuppdrag.

Till sist men inte minst vet alla att en finländare som sitter i bastun helt klart föredrar att dricka sin öl i bastun framför att gå ut för att dricka en cocktail. Vissa heteronormativa mönster är svåra att bryta. Men kanske Mark Levengood utgör den största terrorrisken Finland förmår producera och borde bevakas bättre av SÄPO.

Förlåt Hassan och Mark för denna analys, men samhällsvetenskapens framsteg går inte att undvika.